Gästbloggare

Jag blir sjuk av mat

daybydayheaderHej allihopa!

Ikväll ska jag jobba, ni vet som danslärare. Och varje onsdag går jag igenom samma dilemma. Saken är den att jag blir sjuk av att äta mat. Hur dumt låter inte det? Men det är sant. När jag äter, mår jag så himla dåligt efteråt. Graden av hur dåligt jag mår varierar förstås beroende på dag, tid på dygnet, vad jag ätit och så vidare. Men jag får flertalet symptom efter jag ätit, nästan oavsett vad eller när. Ett av symptomen är att det bränner eller värker i strupen. Det får mig att må illa och känna mig dålig. Ett annat är att magen ofta blir uppblåst, det är obekvämt att behöva röra på sig då, jag vill helst bara sitta eller ligga ner till magen inte längre är som en ballong. Ett symptom som är det största problemet är att jag blir bajsnödig. Inte alltid, men nästan efter varje måltid. Saken är den att om jag tar det lugnt, sitter eller ligger tillräckligt länge, så försvinner det. Då är det som att maten ”smält”. Så problemet är borta. Men om jag skulle behöva promenera, om så bara några meter, direkt efter jag ätit, då känner jag mig väldigt dålig. Jag känner att det värker i matstrupen, jag är uppblåst, illamående och bajsnödig. De symptomen förvärras när jag rör mig. Skulle jag promenera 100 meter efter en måltid kan jag nästan garantera att jag skulle behöva rusa till en toa. Det blir som en reaktion att kroppen måste stöta bort maten jag just ätit.

Det är hemskt att känna att man inte tål mat när det är en av de mest grundläggande behoven för överlevnad. Jag menar, jag skulle inte leva speciellt länge om jag slutade äta. En period i mitt liv åt jag otroligt lite, för att minimera symptomen efter jag ätit. Då var jag väldigt smal och till slut gick jag nästan under. Det funkar inte. Nu mera äter jag stora portioner varje dag i veckan förutom på onsdagar. På onsdagskvällar jobbar jag och det gör att jag tvingar mig själv till att hålla tillbaka på kostintaget. Det suger så himla mycket, då jag inför att jag ska dansa mer än annars verkligen behöver äta för att ha energi. Det är också så att jag undviker nästan all mat som jag vet triggar lite extra, och då finns det inte mycket mat kvar. Den maten som finns kvar, som jag tål, är väldigt fettsnål och utan kolhydrater. Fisk, grönsaker, sallad och kyckling funkar. Inget friterat, inget med bröd eller pasta, stark mat, feta såser eller kött som är hårdsmält går att äta. Jag är alltid så nere på onsdagar när jag måste begränsa mitt kostintag, för jag vill så gärna trycka i mig vad som helst som jag är sugen på. Jag vill kunna äta en pizza, eller på McDonald’s eller Subway på väg till jobbet. Jag vill kunna äta en chokladkaka om jag har lust. Men jag törs inte. För jag vill inte må svindåligt.

Ett tag så drack jag näringsdrycker de dagar som jag jobbade som danslärare. Det var den perioden då jag hade upp mot tio timmar danslektioner i veckan. Men jag har druckit de där näringsdryckerna i så många omgångar nu och jag tycker inte om dem. Jag relaterar smakerna till den tiden då jag VERKLIGEN hade stora magproblem. Den tiden då jag tog blodprover före skolan flera dagar i veckan och fick skjuts till skolan och samtidigt tvingades dricka näringsdrycker. Jag hade diarré mellan tre och åtta gånger varje morgon innan skolan den perioden, och när jag kom fram till skolan var jag blek, illamående, underviktig och frös konstant. Det var en period då jag kände mycket rädsla. Rädsla för att någon elev i skolan skulle ”komma på” att jag var sjuk, och rädsla för vad som pågick i min kropp och hur det hela skulle sluta. Det kändes som att jag dag för dag blev sämre utan att någon kunde rädda mig. Det hela slutade med en lång sjukhusvistelse och hästdoser med kortison.

Jag känner fortfarande rädsla. För att jag ska behöva vara sjuk för alltid, utan att bli bättre än såhär, och rädsla för att plötsligt bli sjukare utan att kunna ha någon kontroll. Jag är alltid rädd för att jag ska ”trilla ner” i en sådan där mörk period igen, då jag blir sjukare och sjukare utan att kunna göra något. Det var faktiskt hemskt. Men jag tror inte det kommer bli så igen, jag sa inte till ordentligt då. Nu informerar jag sjukvården hela tiden om hur jag mår, så att de har koll.

Stay Strong! xx

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)