Gästbloggare

Sluta tro att jag är en oambitiös latmask, jag kämpar hela tiden, mer än du kan tro!

daybydayheaderHej allihopa!

Idag tänkte jag skriva litet om en sak som frustrerar mig otroligt mycket och som är något som inte hade varit ett problem om jag inte haft Crohns sjukdom.

Det är såhär, att jag lever med en sjukdom som gör att jag var och varannan dag mår dåligt och inte kan leva fullt ut. Jag kan känna att det tar emot enormt mycket att prestera och åstadkomma saker de dagar och stunder då jag inte mår bra. Att ta sig någonstans kommunalt kan kännas väldigt ansträngande eller i vissa fall rent av omöjligt. Att starta igång dagen, ta en dusch, äta frukost, göra mig i ordning… kan också kännas tungt många dagar. Det går, men det tar väldigt lång tid då jag måste göra det i väldigt lågsam takt för att ens orka göra det över huvud taget.

Jag ska försöka förklara så att ni verkligen förstår: för mig känns det många dagar/ perioder som att livet går i vanlig takt för allt och alla runt omkring mig, men att jag endast kan göra saker i slow motion. Det är som en mardröm när man försöker springa men benen rör sig supersakta och man till och med skriker i slow motion. Jag får panikkänslor av att ha det såhär.

Jag ska berätta ett mer konkret exempel. I gymnasiet så fick jag ofta känslan av att jag inte orkade med tempot. Jag orkade inte med att gå i skolan 5 av 7 dagar i veckan så ofta var jag hemma en av fem dagar. Det gjorde att jag ofta låg efter och hade mycket att ta igen hela tiden. Jag hade också svårt att klara av de tidiga mornarna så jag fick tillslut bestämma med min mentor och rektor att jag skulle få hoppa över varje dags första lektion. Lösningen blev att jag tog bort 25% av mina lektioner. Jag brukar inte prata om det här för jag vill hellre låtsas om att det inte hänt, jag vill inte svara på frågor om det eller så, för jag vill inte känna mig misslyckad/ som en loser eller som någon stackare. Så de flesta vet inte om detta. Men när jag tod studenten 2011 med min gymnasieklass så hade jag ca 25% av tredje året kvar att ta igen. Jag fick göra valet att läsa 25% med treorna på mitt gymnasium året efter, eller läsa mina 25% på Åsö som är komvux och gymnasium. Jag ville absolut inte behöva gå tillbaka till mitt gamla gymnasium efter studenten så jag valde Åsö. Det gick ganska lätt för mig att ta igen de ämnen som fattades på två terminer. Men sanningen är alltså att mitt treåriga gymnasieprogram tog mig fyra år. Det här vet som sagt inte många, då jag valt att inte berätta det. Jag sa till alla året efter gymnasiet att jag pluggade Italienska för skojs skull. Det var halvt sant, jag läste italienska steg 1, 2 och 3 på snabbtakt. Jag läste även psykologi, webbdesign, grafisk illustration och religion. Egentligen är det en stor prestation, men ur andras synvinkel var jag en slacker som bara läste en kurs i italienska helt utan syfte i ett helt år.

Jag tog aldrig körkort när jag var arton. Jag hade fullt upp med att orka med mina gymnasiestudier på 75% takt. Efter gymnasiet hade jag fullt upp med att fullfölja mina gymnasiebetyg. Åren efter det har jag gjort saker på 25% fart eller 50% fart. Pluggat, jobbat. Men aldrig något i 100% takt. Förrän den här hösten. Hösten 2016 pluggade jag 100% och jobbade en kväll i veckan. Ändå kände jag mig otillräcklig, lat, seg och inte tillräckligt duktig. Jag vet inte varför.

Jag har fått många frågor sedan jag var arton om när jag ska ta körkort. Åter igen får jag känslan av att folk tycker att jag är lat, en slacker, slarvig och oambitiös som inte tagit tag i det. Sanningen är att jag knappt klarat av det jag har haft för mig. Jag försöker ständigt hålla huvudet över vattenytan känns det som, sååå himla nära att drunkna och gå under. Jag orkar inte det här! ALLT är jobbigt för mig. Jag behöver egentligen flytta till ödemarken och spendera mina dagar med att ta promenader och andas frisk luft. Göra saker sakta. Leva ett lugnt, stressfritt liv. För stressen jag hela tiden har inom mig gör mig sjukare. Det triggar min magsjukdom. Så jag blir aldrig frisk, och åren går. Och jag blir bara mer stressad för jag hinner aldrig med allt det där jag vill uppnå.

Jag vill ta en kandidatexamen. Jag vill ta körkort. Jag vill ha ett jobb jag trivs med och jobba i 100% takt. Jag vill tjäna bra med pengar. Jag vill äga en fastighet. Jag vill äga en bil. Jag vill ha råd att köpa kläder och skor för att kunna klä mig snyggare. Jag vill ha råd att gå till frisören oftare. Jag vill resa mer. Upptäcka världen. Jag vill äta ute oftare, gå på bio, festa, göra roliga aktiviteter med vänner och familj.

Men allt det där känns så långt borta. För här sitter jag, 24 år gammal och är så långt ifrån de där målen känns det som, att jag bara suckar och känner en stor börda inom mig. Livet är verkligen inte lätt. Saker löser sig inte av sig själva, pengar växer inte på träd och jag fattar nu att det kommer behövas en riktig anstränging från MIG SJÄLV om jag ska nå de där målen. MEN: om det tar mig fem år till att ta den där jäkla kandidatexamen, körkoret osv, så får det göra det. Huvudsaken är att jag inte ger upp. Skitsamma om jag är missförstodd och folk tror att jag är en slacker. Huvudsaken är att en dag, kanske när jag är 35, så har jag förhoppningsvis uppnått de där målen. Jag får helt enkelt ”skynda långsamt”, kämpa på i mitt tempo.

Jag kommer få skov, behöva dra ner tempot eller helt enkelt pausa allt, till och från. Det kommer ta tid för mig att uppnå mina mål. För jag kämpar dagligen med min sjukdom. Det är mitt heltidsjobb. Jag har en otroligt stark trötthet inom mig som viskar ”ge upp, lägg dig ner och vila istället” varje dag. Jag är livrädd för att den där lilla rösten ska övertyga mig och att jag ska ge upp allt och bara ”vila bort” hela livet. Aldrig åtstadkomma något.

Ni som känner mig, om ni läser det här. Stressa mig inte genom att ställa massa frågor om hur det går med allt. För jag känner mig så misslyckad. Låt mig berätta själv istället, den dagen jag tagit min examen eller körkort. För en dag kommer jag kunna säga ”JAG GJORDE DET ÄNTLIGEN!”.

Om ni känner igen er i det här vill jag säga till er att ni är värdefulla individer, bry er inte om hur folk ser er. Stay Strong! xx

 

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Annat än magbesvär

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

4 kommentarer

4 kommentarer

  1. Tack för att du delar med dig, så att jag vet att jag inte är ensam :) Kämpa på vännen!

  2. Jag är 22 år och har en hel hoper sjukdomar, både psykiska och magproblem. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver!

  3. Viktigt inlägg! /Ida