Gästbloggare

Längtan efter mer, är gräset verkligen grönare på andra sidan?

daybydayheaderHej allihopa!

Förra veckan gjorde jag en hel del, som ni kanske läste om. I lördags bestämde jag mig även för att gå ut och festa. Flera helger på sistone har jag bara legat hemma själv och käkat godis och sett på film och känt mig himla ensam och uttråkad. Jag ser på sociala medier i min mobil hur alla jag känner är ute och hittar på saker medan jag slösar bort mitt liv på att ligga och lata mig. Så har det känts. Så därför bestämde jag mig för att gå ut i lördags kväll. Det var trevligt till en början, då vi var hemma hos en person och umgicks. Men när vi drog vidare till en nattklubb började jag känna hur jobbigt det var. Att stå och dansa på ett proppfullt dansgolv, med så hög musik att man inte kan prata och med massa svettiga, fulla människor som stöter in i en… det är inte så kul faktiskt. När jag stod där och försökte ha kul insåg jag att det inte var bättre än att ligga hemma. Efter ett tag gick jag hem. På väg hem mitt i natten på tunnelbanan kom djupa tankar upp. Vad är det egentligen jag vill ha? Tänkte jag. Aldrig är jag riktigt nöjd. Alltid känns det som att gräset är grönare på andra sidan. Sedan försökte jag tänka att även om det inte var så roligt att gå ut på klubb och att det mest var jobbigt, så fick jag i alla fall komma iväg lite. Få lite miljöombyte, socialisera lite, skapa minnen. Det var en fin kväll, med fina människor. När jag tänker på saken. Fram till det proppfulla dansgolvet var det en jättetrevlig kväll. Så jag tänker vara nöjd. Men jag tänker också minnas, nästa gång jag väljer en myskväll framför en festkväll, att det egentligen inte är så kul som man kan få för sig när man ligger där i sängen. Kanske mest jobbigt.

Priset jag fick betala för veckans alla prestationer samt festkvällen blev att jag på söndagen knappt orkade lyfta ett finger. Jag fick en känsla i kroppen, som jag ofta får när jag är otroligt trött. Det känns som att det brinner under huden, det hettar och värker i armar, ben och leder. Det känns som influensa, när hela kroppen värker och man känner sig varm och snurrig. Trots att jag känner mig så varm fryser jag ändå. Kallsvettas på ryggen. Men när jag känner mig på pannan är den sval. Det är inte feber. Jag vet om sedan så många andra gånger att det här är inflammationen i kroppen som säger ifrån. Det är inte influensa eller förkylning. Efter en natts sömn kommer symptomen vara borta. Men när jag får sådär, oftast på kvällen, då känner jag mig så himla risig.

Jag satt på toan och kände mig vimmelkantig, kallsvettig och med värk i hela kroppen. Det kändes som att jag skulle svimma och falla framstupa på det hårda badrumsgolvet. Där och då tänkte jag att det är de här stunderna som ingen ser, ingen förstår. För när jag är bland folk, då mår jag aldrig sådär. För när jag mår sådär orkar jag inte vara med någon. När folk ser mig så ser jag helt annorlunda ut. Jag ser pigg och glad ut, oftast. Men jag vill att världen ska veta, att även om jag verkar må prima, så är Crohns en sjukdom som får mig och säkert de flesta andra att känna väldigt mycket lidande.

För att visa vad jag menar så lägger jag in en bild på mig från nu i veckan. Jag får ofta höra att man inte kan se att jag är sjuk. Det är därför jag vill berätta hur det verkligen ligger till här i bloggen. Annars skulle ni aldrig veta.

tess

Hur mycket lidande orkar man med? Alla dessa dagar av värk i magen och i kroppen. Feberkänslan. Halsbrännan och alla de andra symptomen. Så många dagar av mitt liv sedan jag fick den här sjukdomen som jag varit sjuk. Jag vill inte mer. Jag vill inte vara sjuk mer. Jag vill vara frisk i mer än två veckor i sträck. Det har inte hänt på över ett år nu att jag varit frisk två veckor i sträck. Det är meningen att mediciner ska hjälpa. Men för mig så verkar inget någonsin fungera hundra procent. Det är som att jag måste leva med att vara halvsjuk mest hela tiden. Inte jättesjuk och inte jättefrisk, utan hela tiden pendlande mellan att må halvbra, halvdåligt och jättedåligt.

Nu är det i alla fall måndag och jag mår mycket bättre än igår. Jag tänker starta veckan på det bästa sättet jag kan, genom att vara positiv och hoppfull.

Stay Stong! xx

 

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Annat än magbesvär, Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)

En kommentar

En kommentar

  1. Inspirerande!