Gästbloggare

Jag kan allt jag vill, om jag vill det tillräckligt mycket

daybydayheaderHej allihopa!

Idag är det fredag, jag tänkte berätta lite om hur min vecka varit.

I flera dagar i rad har jag varit iväg och gjort saker. Jag känner mig så duktig och stolt. Jag känner även en känsla av att jag nu är tillåten att vila idag, det finns inga skuld eller skamkänslor för att jag är trött idag.

I onsdags så åkte jag till min skola (jag pluggar en kurs som inte är på distans, utan som är en dag i veckan, jag brukar inte gå dit då det är just den dagen då jag jobbar, men jag har klarat kursen bra ändå genom att göra alla uppgifter och tentor) för det var ett obligatoriskt tillfälle. Jag skulle redovisa ett arbete jag skrivit, i 20 minuter muntligt! Jag var ganska nervös inför det. Nervös för om det jag skulle säga var smart nog, om jag skulle skämma ut mig på något vis eller om magen skulle flippa ur. Men allt gick suveränt. Jag var på skolan i god tid, och magen höll sig i shack, så jag hade inte behövt vara där så tidigt. Men ni vet, jag tycker om att ha stor tidsmarginal om det är så att jag behöver gå på toa. Redovisningen gick verkligen jättebra, allt gick som på räls. Det var verkligen upplyftande att få lärarens och de andra elevernas bekräftelse. De var alla så himla trevliga och lättsamma. Det fick mig att inse hur mycket jag saknar att socialisera i sådana sammanhang. Det var länge sedan nu som jag träffade nya människor. Jag har mina närmaste som jag träffar men är sällan i situationer där jag får lära känna nya personer. Det var som skrivet väldigt trevligt.

Hela dagen innan den här redovisningen satt jag och skrev klart arbetet. Jag vet, ute i sista minut. Jag hade faktiskt påbörjat det för ett par veckor sedan, men skjutit upp att göra klart det till sista dagen. Jag insåg att jag skulle bli tvungen att plocka fram en hel del energi för att få det klart, så jag drack ett par energidrycker (ej att rekommendera! Inte hälsosamt…) och sade till mig att ”nu är det bara att göra det här!”. Ibland kan jag ta fram en inre röst som ryter på mig som en marinsoldat, för det är precis det jag behöver, för att skärpa till mig.

Den dagen var jag nämnligen tvungen att gå upp tidigt och gå till närmaste vårdcentral, för att ta blodprover. Då var marinsoldaten inom mig där och röt åt mig att hoppa upp ur sängen. Jag lydde. Sedan röt marinsoldaten åt mig att se till att pallra mig till vårdcentralen, utan ursäkter! Min inre röst sa åt mig att ta fram lite kämparglöd. Så jag gick i rask takt de två kilometerna till vårdcentralen, tog mina blodprover, hällde i mig energidryck och satte mig vid datorn. Jag skrev nog sammanlagt i sex timmar den dagen, med lite pauser såklart. Ni förstår hur mycket prestation man kunde plocka fram ur mig, bara för att min inre röst verkligen RÖT att det var på liv och död. Ni förstår, ibland när jag verkligen vill något, i det här fallet klara den här kursen, då får jag sådant adrenalinpåslag så att jag verkligen ska klara det. Så jag klarar det alltid. Om jag vill det tillräckligt mycket.

Så till gårdagen. För tredje dagen i rad vaknade jag och fick återigen befallningar av marinsoldaten inom mig om att jag skulle masa mig ur sängen. Jag skulle nämligen på ett viktigt möte i stan. Så det var bara att hoppa upp ur sängen, duscha och äta frukost för att sedan bege sig till stan. Jag tänkte, det här är sista saken jag MÅSTE göra. Sedan är det över. När jag väl var i stan var det inte svårt eller jobbigt på något sätt. Magen var lugn och snäll. Allt gick bra. Jag förstod att min mentala spärr, som sagt åt mig så många gånger att ”idag är jag för trött för att gå hemifrån” eller ”min mage klarar nog inte det idag” är bara bullshit. För många av de dagarna KAN JAG visst. Bara jag kan plocka fram lite viljestyrka inom mig. Visst tröttheten finns där, och magen kan balla ur. Men, om jag klarar det eller om det går åt pipsvängen är omöjligt att veta om man inte har försökt.

Ja den här veckan har jag verkligen presterat, åstadkommit saker, varit duktig. Jag är stolt över mig själv och jag känner mig stimulerad och nöjd med min tillvaro. Idag känns det som en belöning att få se några avsnitt Gossip Girl från sängen, inte som en ”stackars mig-dag”.

Hoppas er vecka varit bra och att helgen blir ännu bättre. Kram & Stay Strong! xx

Thérèse Ström

Jag fick Crohns när jag var 13 år och då var ordet "bajsnödig" det pinsammaste jag kunde tänka mig att säga. I den här bloggen får ni hänga med mig i mitt liv och få reda på hur jag tacklar världen där ute, med mina magproblem. Jag vet att jag kan göra allt jag vill göra i livet och jag vet att du kan det också, våra dumma magar ska inte få stoppa oss!

Inlägget är kategoriserat som: Min mage & jag

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)