Gästbloggare

Att komma hem

När man har varit inlagd ett tag, ett par veckor så har jag blivit sugen på att åka hem. Sjukhuset är en trygg plats att bo på med personal, mat som serveras, rena kläder som man kan hämta, men hemma är ändå hemma. Jag märkte själv att jag blev bättre och bättre när jag var inlagd. Jag kände att medicinerna hade sin inverkan och jag hittade ett lugn. När man får åka hem bestämmer läkaren. Han tar beslutet och jag kan inte påverka det utan när han tycker att jag är redo så får jag åka hem.

Hur blir det då med alla tankar och saker man har tänkt/gjort under psykosen? Ja det är en bra fråga. Min sjuksköterska som jag har som kontaktperson sa till mig att jag skulle radera det jag hade skrivit till andra. Alltså jag behövde inte spara konversationer som jag hade haft eftersom det gjorde ont i mig. Det tar ett tag att förstå att man är sjuk och inte frisk och att man börjar bli frisk och inte längre är sådär sjuk. Jag minns många saker från det då jag blev sjuk men jag har valt att försöka fokusera på att bli och vara frisk istället. Minnena finns alltid där och de är otroligt starka eftersom det kan vara dramatiskt att vara och hamna i en psykos.

Jag minns första gången jag var i en psykos och hade blivit frisk och fick åka hem. Då kom pappa med solgula apelsiner och körandes i sin bil. Vi åkte en annan väg hem på en landsväg och det var mysigt. Andra gången kom pappa och hämtade mig och jag hade på mig en rosa klänning som var randig. Jag kände mig extra fin och det var roligt att vara lite uppklädd när man fick åka hem.

När jag kommer hem så har livet bara fortsatt och det har känts naturligt att fortsätta leva. Jag har ju såklart fått med mig mediciner som jag ska äta och en kontaktperson på vuxenpsykiatrin.

Att få träffa ens familj, ens son och vänner är något fantastiskt. Det har varit sommar när jag har varit sjuk så de andra har haft ledigt och semester när jag har kommit hem. Det har varit väldigt skönt att tillgå de andra människorna så jag har inte känt mig ensam. Det tar ett bra tag att smälta att man varit sjuk ändå. Då finns det samtalsterapi som man kan gå i och man får någon på vuxenpsykiatrin att tala med.

Vad pratar man om med samtalspersonen? Jag har pratat om allt mellan himmel och jord, men mest fokuserat och koncentrerat är det kring hur man blev sjuk och vad som hände. Man kanske pratar mycket om det så man skall lära sig om sin sjukdom. Jag tror man kan dra slutsatser och lära sig saker genom att man pratar om det.

Om mig
Carolina Håstrand

Den här bloggen kommer handla om mitt liv med diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Jag kommer ta avstamp i både det som jag ser som friskt och det jag ser som sjukt i mitt liv. Som person är jag levnadsglad, skämtsam - försöker se det lustiga i saker och ting, djup, omvårdande, kreativ, social och pratsam men samtidigt behöver jag tid för mig själv. Jag jobbar som gymnasielärare i svenska och religion och trivs väldigt bra med det. Just nu är jag föräldraledig med min son på 1 år. Jag kommer ta upp ämnen som psykoser, mani och depression, det inre och det yttre livet och biverkningar.
Du är välkommen att dela med dig av dina funderingar/erfarenheter och ställ gärna frågor i kommentarsfältet.

Inlägget är kategoriserat som: Bipo(pu)lär

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)