Gästbloggare

När man trodde att allt var lugnt … forts

Jag var alltså i min psykos och var omedveten om det då. Det som hände mig var ju min verklighet. Jag minns att min familj var här hemma hos mig och de hade redan tagit hand om min son. De diskuterade hur de skulle göra med mig eftersom de såg och märkte att jag inte var frisk.

Det slutade med att jag fick åka polisbil till sjukhuset. Det låter ju ganska dramatiskt men i min värld så var jag glad och lycklig. Jag trodde jag var på väg till en möhippa eller något liknande i Göteborg. Jag hörde också Håkan Hellström på radion och blev glad och peppad av det. Så det som min familj fick uppleva var ju hemska känslor och tankar. De blev ledsna och fortfarande när jag frågar dem så svarar de att det var hemskt jobbigt att jag blev så sjuk. Det är faktiskt nu i text som det är första gången jag tänker på att jag var lycklig under psykosen.

Jag kom till sjukhuset och fick lugnande mediciner som fick mig att komma ned jättemycket i varv och jag somnade och sov väldigt länge. När jag vaknade upp så satt det en man bredvid mig och jag blev först väldigt rädd.

Nu började min vardag på sjukhuset. Jag fick sova i ett rum med tre stycken patienter. Jag tyckte om att det var så lite att tänka på sjukhuset. Jag kunde gå och duscha, vilket jag gjorde massa gånger och de sjukhuskläderna jag använde kunde jag slänga i en korg så tvättades de. Maten som serverades var bra och god och varierad. Jag valde att äta vegetariskt en del. Jag fick en personalgrupp som jag kunde vända mig till om det var något. De var respektfulla och vänliga mot mig. På sjukhuset hittade de på aktiviteter som tipspromenad, utflykter, gå till gymmet, simma osv. Jag fick inte vara med på några aktiviteter som skulle kunna varva upp mig. Jag förstår ju det nu men då var det svårt att acceptera det. Att vara inlagd på sjukhus behöver inte alls vara hemskt. Där jag befann mig var det trevligt. Vi såg på tv gemensamt, åt gemensamt, satt i en soffa och läste tidningar och löste melodikrysset.

Min familj och mina vänner kom och besökte mig. Min familj kom nästan varje dag med min son och hälsade på. Det var så roligt att få träffa honom, min son var 4-5 månader när detta hände mig. Han klarade det bra genom att mina föräldrar hade hand om honom.

blommor

 

Om mig
Carolina Håstrand

Den här bloggen kommer handla om mitt liv med diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Jag kommer ta avstamp i både det som jag ser som friskt och det jag ser som sjukt i mitt liv. Som person är jag levnadsglad, skämtsam - försöker se det lustiga i saker och ting, djup, omvårdande, kreativ, social och pratsam men samtidigt behöver jag tid för mig själv. Jag jobbar som gymnasielärare i svenska och religion och trivs väldigt bra med det. Just nu är jag föräldraledig med min son på 1 år. Jag kommer ta upp ämnen som psykoser, mani och depression, det inre och det yttre livet och biverkningar.
Du är välkommen att dela med dig av dina funderingar/erfarenheter och ställ gärna frågor i kommentarsfältet.

Inlägget är kategoriserat som: Bipo(pu)lär

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)