Gästbloggare

När man trodde att allt var lugnt …

solnedgångDetta blogginlägg kommer att handla om min andra psykos som utspelade sig 2015. Jag hade haft en psykos 2007 och trodde att det inte skulle hända igen med tanke på alla åtgärder jag hade haft insatt. Nu blev det så att jag födde en pojk och både innan och efter hade jag inga mediciner för det skulle påverka barnet på olika sätt. Jag var orolig för att jag skulle gå in i en depression när jag ammade och tog hand om den lille, för jag hade läst om förlossningsdepressioner. Jag besökte en läkare och fick mediciner utskrivna, antidepressiva. Vi hade ett bra möte och jag fick rådet att träna lite för att må bättre i längden. Jag började äta medicinerna som jag fått och det var ok i några månader.

Den här gången började det hela med att jag kände mig lite konstig en dag. Lite mer speedad. Jag märkte att jag pratade väldigt mycket och var mycket uppåt. Min storasyster sa till mig: ”Carro, jag känner inte igen dig, du är inte som vanligt… ” Det var inte roligt att höra och jag blev ledsen för jag förstod inte vad det var som var annorlunda. Någon dag senare var jag hemma och då kom hon på besök och frågade mig vad jag skulle ta med mig om vi skulle åka iväg – alltså det viktigaste…

Resultatet blev att jag tog fram en fläskfilé och en trea grädde. Det var det viktigaste och förresten en ljusslinga med fina kulor på. Min storasyster tog detta som ett tecken på att allt inte stod rätt till.

Senare under dagen fick jag besök av en nära vän som kom hit. Hon hade blivit informerad om mig av min syster om att läget kanske inte var så bra.. Vi åt mat tillsammans och satt och pratade. Jag minns inte riktigt vad hon tyckte men hon var som sagt här hos mig för att familjen hade börjat känna på sig att något inte var bra med mig.

Det jag minns själv var att jag skrev en massa meddelanden till en person som utövade en sport som jag kom med råd och tips till. Jag skrev hur hens tränare var och hur hen spelade matcher osv. Lite luddigt minns jag det för jag har raderat alla meddelanden. Jag skickade även tre räkningar till hen som jag tyckte att hen kunde betala för mig. Något snurrigt eftersom jag själv hade pengar att betala mina räkningar.

Jag trodde att min lägenhet var avspärrad och avlyssnad. Att Facebook var fixad till mig för att göra mig så glad som möjligt. Jag läste tidningar och trodde budskapet i dessa var till mig. Min familj kom hit på besök och då trodde jag att jag var med i ett direktsänt tv-program från min tv-soffa.

När jag tog en dusch så pratade jag med någon trodde jag som hade satt en mikrofon i duschen. Det var det enda sättet för mig att kunna prata med någon på andra sidan lägenheten….

Fortsättning följer…

Om mig
Carolina Håstrand

Den här bloggen kommer handla om mitt liv med diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Jag kommer ta avstamp i både det som jag ser som friskt och det jag ser som sjukt i mitt liv. Som person är jag levnadsglad, skämtsam - försöker se det lustiga i saker och ting, djup, omvårdande, kreativ, social och pratsam men samtidigt behöver jag tid för mig själv. Jag jobbar som gymnasielärare i svenska och religion och trivs väldigt bra med det. Just nu är jag föräldraledig med min son på 1 år. Jag kommer ta upp ämnen som psykoser, mani och depression, det inre och det yttre livet och biverkningar.
Du är välkommen att dela med dig av dina funderingar/erfarenheter och ställ gärna frågor i kommentarsfältet.

Inlägget är kategoriserat som: Bipo(pu)lär

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)