Gästbloggare

Vicken vicka

”Vicken vicka” är skånska och betyder ”vilken vecka”. Jag har haft.
Den började med styrelsemöte i Synskadades riksförbund Bohuslän. Jag är med i styrelsen, och detta var höstens första möte. Vi hade mycket att avhandla.

Sen kom den stora händelsen. Tita flyttade in, min nya ledarhund. Detta innebär mycket jobb, alla de turer jag gått ska läras in på nytt. Mina skogspromenader, vårdcentralen, tobaksaffären där jag matar svenska lotto med pengar (dom är lite dåliga på att ge tillbaka tycker jag) och sjöboden är viktiga att kunna gå till. En ledarhundsinstruktör hjälper mig i 6 dagar från kl 8 på morgonen till k l8 på kvällen. Det är intensivt både för mig och hunden. Jag är tom i huvet och trött i fötterna. Att lära en ledarhund hitta innebär att man lägger in olika markeringar som hunden får söka, till exempel en stolpe där hon får godis. Då vet jag var vi är och kan välja riktning till nästa markering. Min instruktör och Tita är väldigt duktiga och det går riktigt bra. Även här hemma ska nya rutiner läras in, till exempel att Fritiof (vår papegoja) inte är ett fjäderinpackat mellanmål – inte så lätt att förstå när man har vistats lång tid på hundskola.

Någon har undrat hur jag tar reda på vilken färg en sak har. Svaret är att jag använder min Iphone (detta hjälpmedel ska jag berätta om senare) och en app som heter Color-Id. Den är egentligen till för målare, så jag kan lätt beställa tapeter som matchar slipsen.

Även frågor om matlagning förekommer. Men det är väl det lättaste som finns – det är väl nästan ingen kock som ser bra efter att ha hackat lök? Vid matlagning kommer alla övriga sinnen väl till pass. Luktar det inte gott smakar det inte i de flesta fall gott. Om man inte är surströmmingsälskare förstås. Pannkakor kan vara lite knepigt, där får jag känna med fingrarna när de är klara. Det blir lite varmt för fingrarna men jag har en skål med kallt vatten bredvid där jag kyler av dom.

Hej så länge.

Pelle med sin nya ledarhund Tita. Jag med Tita, min nya ledarhund.
Pelle Karlsson

Jag heter Per Karlsson. Men kallas alltid Pelle. På mitt livsträd kan man snart räkna sextio årsringar, somliga ljusa somliga mörka. Min familj består av min fru Helena, min dotter Emma, tre utflugna pojkar, samt tre hundar en papegoja och en undulat.

Jag har sedan födseln en genetisk syndefekt som gör att synnerven sakta förtvinar. Åren 2006 och framåt var en jobbig tid för oss. Min mage krånglade och jag behövde opereras. Man fann då att mitt hjärta inte mådde så bra. Jag hade kraftig hjärtsvikt och rytmrubbningar.

Hjärtproblematiken orsakade en extra belastning på mina ögon så 2009 hade jag tittat färdigt. Jag blev helt blind och skiljer numera bara på ljus och mörker.

Inlägget är kategoriserat som: Livet som blind

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)