Gästbloggare

Ledarhund – en väg till frihet

Ledarhunden Nilsson

I fredags gick jag och ledarhunden Nilsson skilda vägar. Han har fått ont i ryggen och orkar inte utföra sitt arbete till fullo. Han blir förhoppningsvis sällskapshund i någon snäll familj som matar honom med leverpastejsmörgåsar. Jag älskar att vara ute i skog och mark. I min ungdom var jag fältbiolog. Att på våren höra lövsångarens eller näktergalens drillar eller att känna sensommarens dofter av svampskog och älggräs är viktigt för mitt välbefinnande. Jag behöver också sitta ensam på en sten i skogen eller på en klippa vid havet och lösa alla världsproblem. Denna möjlighet försvann när jag förlorade synen. Men så mötte jag Nilsson och nya möjligheter uppstod.

Jag hade lärt mig att med hjälp av käppen gå några rundor där av en skogsrunda på ett par kilometer. Min ledarhundsinstruktör frågade om vad jag önskade kunna göra. Jag svarade att jag såg fram emot att om något halvår kunna gå en lång vända i skogen. Dagen efter la hon ut en 7 km lång runda som Nilsson och jag gick ensamma. Tala om frihetskänsla!

Nilsson ställer mig alltid först i alla butiksköer då jag ber honom söka disk. Att det står folk i kö bryr han sig inte om – han ska fram med sin husse, han är på jobb!
Min fru får också sin egen frihet när vi går och tittar i affärer. Hon säger: ”Jag ska bara in här och titta”. Jag säger då till Nilsson: ”Sök bänk”. Då vet både han och jag att kan vi vila en bra stund. Tidigare blev jag avställd som en stolpe mitt på torget.

Jag har berättat hur Nilsson hjälper mig när vi campar men han kan så oerhört mycket mer. Ingen kan i ord beskriva känslan och friheten med att få ha tillgång till ledarhund när synen fallerar.

Nu ser jag fram emot att få möta Tita min nya ledarhund. Hoppas vi får många år tillsammans. Och stort tack Nilsson för allt du gjort och allt du lärt mig.

Läs mer

Om assistenshundar och ledarhundar

Ett hundjobb att vara hjälpmedel

Vovvar med rätt att vårda

Pelle Karlsson

Jag heter Per Karlsson. Men kallas alltid Pelle. På mitt livsträd kan man snart räkna sextio årsringar, somliga ljusa somliga mörka. Min familj består av min fru Helena, min dotter Emma, tre utflugna pojkar, samt tre hundar en papegoja och en undulat.

Jag har sedan födseln en genetisk syndefekt som gör att synnerven sakta förtvinar. Åren 2006 och framåt var en jobbig tid för oss. Min mage krånglade och jag behövde opereras. Man fann då att mitt hjärta inte mådde så bra. Jag hade kraftig hjärtsvikt och rytmrubbningar.

Hjärtproblematiken orsakade en extra belastning på mina ögon så 2009 hade jag tittat färdigt. Jag blev helt blind och skiljer numera bara på ljus och mörker.

Inlägget är kategoriserat som: Livet som blind

Skriv kommentar

Skriv kommentar

(obligatoriskt) (obligatoriskt)

För att din kommentar ska publiceras måste du godkänna 1177 Vårdguidens användarvillkor för bloggkommentarer.

(obligatoriskt)