Gästbloggare

4 benbrott och en begravning (och ett bröllop)

Hej!

Ja, rubriken stämmer… nästan iaf…
Är så ledsen för att jag segar med mina blogginlägg… Men det finns faktiskt ett MEN. Faktiskt flera men.

Jag har haft en mycket tuff period bakom mig denna sommar.

Sorg… min älskade mormor har nyligen gått bort och det har tagit på alla mina krafter. Vi har stått varandra otroligt nära ända sen den dagen jag föddes. Vi har bott grannar i nästan hela mitt liv.
Jag fanns vid hennes sida när hon tog sina sista andetag. Trodde aldrig att jag skulle vara med om det och framför allt att klara av att hantera en sån situation till en människa som man älskar och står så otroligt nära. Men jag klarade det och jag förstår fortfarande inte hur f*n jag klarade det. Eller vi kanske jag ska säga. Vi allra närmaste som finns och älskar henne (finns fler människor såklart) fanns med varje sekund de senaste dygnen ända fram tills dom sista andetagen. Jag höll hennes hand, pussade henne på pannan, sa hur mycket vi älskade henne och att hon kunde släppa taget och inte kämpa längre. Oj så hon kämpade hela sommaren, ”järnladyn” kallade personalen henne. Hon har nog alltid varit en järnlady, som klarat av många motgångar och sorger i livet på egen hand.
Saknar henne så det gör ont, riktigt ONT! Vill höra hennes röst… Saknar samtalen… Att hon ringer och vill att jag ska googla, eller ”gåggla” som hon sa. Hon tyckte det var så roligt att jag hjälpte henne med olika saker på datorn.
Deklarationen. Det var våran grej. Direkt när det var dags att deklarera ringde hon alltid med detsamma och tyckte att det var så roligt att jag kunde hjälpa henne att deklarera via datorn på bara nån minut.
Världens bästa mormor har det mycket, mycket bättre där hon är nu, hon slipper lida. Det är det bästa av allt, om det nu finns nåt ”bästa” när någon kär går bort.

Mitt i all sorg hamnade jag på sjukhus i två omgångar med bara nån veckas mellanrum. Jag ramlade en av gångerna, pladask rakt ner på golvet, trot eller ej, men jag bröt ingenting! (Jag vet rubriken… 4 benbrott… men det KUNDE ju verkligen ha blivit det.
Jag fattar fortfarande inte hur jag lyckades ramla och samla på mig ett gäng blåmärken, men inte få en liten spricka ens. Eller det vet jag ju inte säkert, blir ju oftast bara röntgen på bäckenet och höfterna eftersom smärtan oftast är värst där.
Ont, ont, ONT hade jag. Ooooja, i hela kroppen, från topp till tå. Behöver inga sprickor eller frakturer för att kroppen ska värka. Varit några dagar på sjukan, som jag alltmer börjar tröttna på.
Två år på raken har jag firat midsommar på sjukan, yeeey!
Går liksom bara nån vecka emellan, så ligger jag där igen.
Förtroendet för vården börjar försvinna helt, jag känner mig inte trygg och lugn längre. Läkarna, vad tusan har hänt med dom? VAD har hänt med dom? VAD?! På riktigt? Särskilt ortopederna. Hallå? Vart finns det lite medkänsla och empati här för patienterna?! Ingen tid åt patienterna, hinner inte lyssna när man berättar någonting, läser inte journalerna ordentligt, eller läser dom alldeles FÖÖÖR mycket och länge, så dom inte har tid att prata!
Har en anklagande ton: ”Vad gör du här? Och vad hade du tänkt att vi kan hjälpa dig med? Här blir du inte långvarig”. Nä, gud bevare mig väl, tro mig, vill inte vara en sekund extra i onödan på sjukhus.
När jag får mina smärtgenombrott som oftast smyger sig sakta på under det senaste dygnet/dagen… så försöker man ”hålla sig” så länge det går från allt vad sjukhus heter och sen bara… BAM… Finns ingen återvändo, bara ringa efter hjälp.
Oftast har det varit och ÄR höfterna/bäckenet som har varit problemet det senaste året. Ibland när jag åker in ser man en spricka, ibland ser man fem stressfrakturer, ibland ser man ingenting på röntgen, mycket märkligt!
Och har man ingen fraktur/spricka- så har man heller inte ont- och då får man heller ingen medicin, mer än den jag redan tar. Trots att det känns som att hela bäckenet sitter löst i små delar och smärtan är fruktansvärd, så blir det alltid ett jäkla liv hit och dit av läkarna.
Har blivit en hel del sjukhusliggande denna sommar. Jag hade arbetat bort min skräck för sjukhus men den börjar komma tillbaka riktigt rejält. Jag blir som en zombie, helt apatisk när jag ligger inne. Ingen har tid, läkarna tar en inte på allvar, utskickad blir man trots att man inte klarar sig helt själv.
Hemtjänst? Nej tack, jag vill inte vänta i 2-3 timmar om jag blir akut kissnödig eller om jag behöver hjälp upp med tassarna i sängen t.ex.

Allt det här som har hänt under sommaren har verkligen tagit på mina krafter, både fysiskt och psykiskt.
Har inte haft nåt sommarlov, inte en endaste liten resa har jag gjort, utan fyra sjukhusväggar är mitt sommarminne för i år. 2013.

Begravning har det varit. Vackert och enkelt med dom allra närmaste som fanns i mormors liv, som brydde sig om henne… så som mormor ville ha det.
Bröllop 5 dagar innan begravningen… Min fina barndomsvän gifte sig och det var det mest fantastiska och fina bröllop jag varit på. Kul var det, sommarens höjdpunkt, helt klart.

Jag tänker att jag ska blogga nästan varje dag, men jag vill ha rätt känsla och inspiration när jag ska skriva, idag vart det ett ganska deppigt (och långt) inlägg, men det är ju precis så mitt liv sett ut dom senaste månaderna. Och så jag känner att det blir falskt och dumt och skriva ett inlägg om något glatt som jag inte kan stå för.
Men jag är säker på att man som läsare inte bara vill läsa om medgångar och glädje, utan även motgångar och sorg. Att man faktiskt uppskattar att människor kan dela med sig av sorg och negativa upplevelser också, det är så verkligheten ser ut, inte sant?

Hoppas att ni fortsätter komma in och läsa min blogg lite då och då!

Ha det så bra!
/Annelie

Pssst, hösten är på intågande, fram med alla ljusstakar och ljus! Så mysigt!
Men glöm inte släcka dom!

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Stängt för kommentarer

Stängt för kommentarer

  1. Hej webbredaktionen!
    Vad jag kan se så har jag inte pekat ut någon, har inte skrivit varken namn, sjukhus eller ort.
    Jag har svårt att visa respekt för läkare som är extremt otrevliga och fördomsfulla. Dom är här för att hjälpa och inte stjälpa. Det går inte att förneka.
    Jag vet vilken kämpe Annelie är och hon är värd att mötas med respekt. Man kan inte begära att patienter ska visa respekt mot läkare när vissa läkare inte visar respekt mot sina patienter.
    Hade vissa läkare varit mer pedagogiska och visat mer empati hade jag inte heller behövt ha en otrevlig ton. Men jag ber om ursäkt för min ”otrevliga ton” och det gör jag för att jag antagligen är en större person än många läkare här i Sverige som har en otrevlig ton utan samvete.

  2. SLL

    Hej ”Arg”,
    vi på redaktionen på Vårdguiden.se har uppmärksammat ditt inlägg på Annelies blogg; 250 benbrott men inte knäckt.
    Vi tycker att det är trevligt att du läser våra bloggares inlägg och har åsikter men vill uppmärksamma dig på att följa våra användarvillkor:
    Alla kommentarer som görs på Vårdguidens gästbloggar och i andra forum i sociala medier där Vårdguiden är avsändare ska ha en vänlig och respektfull ton. Kommentaren får inte innehålla” (bland annat): Uppgifter som pekar ut andra personer som brottsliga. Inte heller förtal, personliga angrepp eller förolämpningar får förekomma.

    Med vänliga hälsningar, Daniel – webbredaktör på Vårdguiden.se

  3. Så skönt att se att det är fler än jag som efterlyser empatiutbildning bland läkarna. Helt jäkla otroligt hur dålig vården har blivit. I dag har de vetskap att ”vi” finns men tror inte. Man trycker lappen med telefonnummer till OI-teamet i handen på dem men ringer dig gör de inte. I dag finns allt att läsa om på nätet men ingen bryr sig. En ortoped idag tror sig vara guds sändebud eller nått. Man får bråka om allt. Jag har 2 barn med samma och varje gång man ska till akuten så måste man bråka. Så mycke onödig energi man lägger på att behöva argumentera för att få rätt vård. De är som att ortopederna har nån typ av prestige att klara sig själv och inte fråga någon som kan. De läser inte ens i journalerna utan tror man sitter och ljuger. Fram med empatiutbildning på läkarlinjen. Och deras ursäkt är att de inte kan….men kan man inte så tar man reda på fakta. Har själv fått köpa rapporter och liknande från utlandet för att ge till läkarna för att de ska veta hur de ska göra sitt jobb. Och blir man skadad inom vården så får man ingen ersättning. Förr i tiden hade ortopederna än mer gudskomplex men de lyssnade, de ville lära sig, de frågade. Visst, det finns läkare i dag som är bra men de är få, mycke få.

    Beklagar detta med din mormors bortgång. Det är aldrig lätt att förlora en nära släktning.

  4. Bruden som så fint vill kalla sig ”läkare” på rehabiliteringen som Annelie låg inne på, hoppas du läser det här. Din jävla tönt. Hoppas du fattar att du är en av dom själlösa läkarna som Annelie har fått kämpa emot.
    Allt jag kan säga dig är.. Grattis. Du har misslyckats rejält med ditt jobb. Så jag hoppas du läser Annelies text, tänker att läkarna hon skriver om är helt slut i huvet för att sen inse att du är en av dom. hoppas att du snart inser att det är människor du har o göra med. För det verkar inte gå in i ditt lilla trånga huvud.

    Och Annelie.. Du är en fantastiskt människa! Den starkaste ja nånsin sett. Du är underbar. Jag beundrar dig! <3

  5. Ingen vidare sommar du har haft, jag var själv med om långa tider på sjukhus som barn, så jag fattar. Hoppas att du kan hålla dig där ifrån ett tag nu.

  6. :( Himla typiskt med allt dumt som händer och sker dig just nu :( Men vid det här laget så har nog ”Järnladyn” hittat fram till ”Stålmormor” och de sitter där och gastar ”Bingo” i högan sky om varandra…

    Klart du ska skriva om sorger och bekymmer också. Annars blir det ju ett slags fakeliv och sånt finns det redan nog av tycker i alla fall jag.

    Önskar jag kunde trolla bort det onda för dig!! <3 Kram!