Gästbloggare

Ooops I did it again…

Hej!
Ledsen att jag de senaste inläggen måste be om ursäkt för att jag inte varit så aktiv.
Men det finns en förklaring…

För ganska exakt 1 vecka sedan fick jag lov att ringa ambulansen och be dom köra in mig till sjukhuset. Jag hade fått tillbaka den förbannade smärtan som jag hade när jag senast låg inne och hade brutit bäckenet på 5 ställen! Det var en lååång rehabiliteringsresa och det enda jag tänkte var bara NEEEEJ! Inte igen! Inte NU! Jag har inte tid! Jag ska ju fira midsommar imorgon med min käraste vän! (Förra midsommaren låg jag också på sjukhuset, men det var mer planerat, detta var ju akut.)

Den svenska sjukvården är på många sätt och vis mycket pålitlig och bra, men vi vet också att det finns enorma brister, det går liksom inte att undvika och så kommer det nog alltid att vara… tyvärr.
Denna gången visade det sig att det inte var någon fraktur, inte ”ens” en liten spricka och ändå var smärtan nästan lika stark som sist jag låg inne.
Det visade sig för första gången i mitt liv, att när det inte syns något på varken vanlig röntgen eller CT- röntgen, så blir man inte riktigt tagen på allvar.
Man blir lite åsidosatt och inte riktigt tagen på allvar. Smärtan var så ENORM de två första dagarna och jag skrek mig till sömns med en sköterska bredvid mig. Gång på gång ringde de jourläkaren för att kunna ge mig en injektion eller liknande för att få kunna sova. Vi kunde hålla på i timmar, men jag fick ett bestämt NEJ. Det var tabletter som gällde. Tabletter och samma dos som jag redan äter sedan innan.
Jag var så arg så jag kokade! Likaså sköterskorna som försökte natt som dag. En utav dom sa rent ut sagt ”det här är för jävligt”. Men tack vare de underbara sköterskornas stöd lyckades jag pina mig igenom smärtan de första dagarna.
Berättar om det här,för jag VET att det finns människor där ute som har varit med om liknande situationer.

Ett annat pluspoäng denna sjukhusvistelse var att jag inte hamnade på en ortopedavdelning pga platsbrist. Jag hamnade i en helt annan byggnad – nämligen Onkologen. Och tack Gode ……… för det. Vilken underbar avdelning, vilka underbara människor och möten. Alla fina samtal från morgon till kväll.

Har fortfarande en lånetelefon och den går inte att ladda ner detta bloggprogram på och usb- stickan till datan hittade jag precis nu! Så det är också en anledning till att jag inte kunnat skriva något på sjukhuset. Trådlöst nätverk tänker du då…. jooo du, jag och VI försökte få igång det, men fick igång det först sista kvällen.

Jag får tacka för ert tålamod! Inte nog med allt detta krångel så är det en väldigt ledsam stämning i familjen just nu, men jag ska blogga så fort jag kan, så berättar jag mer sen,

Fortsätt ha en underbar sommar, det ska jag försöka ha, trots motgångar och sorg!

Kram på er!
Annelie

Inlägget är kategoriserat som: Hälsa

Stängt för kommentarer

Stängt för kommentarer

  1. Oj då! Såg nu att du la ut inlägget för 2 månader sen :S

  2. Hejsan! Hittade precis in på din blogg, och det här inlägget var det första som kom upp.

    Ang. Det du skrev om att, läkarna inte tror på en. För att röntgen plåtarna inte stämde. Har jag själv vart med om. Jag åkte in till akuten för misstänkt inflammerad blindtarm. Jag hade feber, och hög sänka, och smärtan var obeskrivlig. Men eftersom röntgen inte visade något. Så fick jag åka hem igen, och gå på alvedon i 1,5 vecka. Innan jag kunde gå normalt igen. Så jag förstår om du kände dig fel behandlad och att man inte trodde på de du sa. Men jag hoppas att det blir bättre och att du kan få komma hem igen!